Fittkartellen

I brist på annan sinnesdistraktion sitter jag och läser en textsamling av Ayn Rand, "Förnuft, Egoism, Kapitalism och En Romantisk Livkänsla". Stötte nyss på en tankeväckande pryl i den här fnissiga boken.
I kapitlet Statens Natur tuggar hon om staten och vad den har för rättigheter och så vidare, vilket är irrelevanta fakta för det här inlägget. Men vid ett tillfälle stöter jag på meningen:

"I ett fritt samhälle är folk inte tvingade att ha med varandra att göra."

Som legitimerad bitterfitta ligger det givetvis i min natur att reflektera över detta. Om detta stämmer, lever vi verkligen i ett fritt samhälle? Jag betvivlar det starkt. Tänk dig att vi skulle ta misantropin här på kartellen till nästa nivå, det vill säga att gå från att bara hata människosläktet som sådant men ändå leva här, till att helt isolera sig. Skulle ett människoliv fungera i samhället på det viset? Det tror inte jag, eftersom systemet är baserat på tjänster, och på dessa poster finns människor. Alltså tvingas man interagera. Man skulle kunna distinktiera detta på det sätt att man inte räknar telefonväxlar, internet och annan opersonlig kommunikation som möte med andra människor, och då finns en chans att ett omvärldsfritt liv skulle kunna fungera. Förutsatt att ingenting går sönder så att man måste fixa dit en rörmokare eller hjärtkirurg, då faller hela grejen. Bla bla bla, och jag orkar inte fortsätta på resonemanget just nu, och antagligen inte i framtiden heller. Men det lät lovande i mitt huvud.

Så ja, för er som tänkt flytta ut i skogen och hata allting tills ni dör - var beredd på uppoffringar. Vårt så kallade fria samhälle tillåter inte att ni skiter i det. Du är obligerad att leva med alla, oavsett om du gillar det eller inte!

Själv tänker jag fortsätta leva bland alla de här härliga människorna som gör livet på jorden värt att minnas. All stimulans gör en gott, i stort sett oavsett vad det är för sort. För övrigt anser jag, förutom att Karthago bör förgöras, att mina andra skribentbröder här på bloggen kan ta och haspla ur sig några rader snart, innan jag måste ställa till med internkonflikt och tandagnisslan här på redaktionen.
Det blir så dålig stämning när vi kastar sten inomhus.

Tjipp,
M.Pirat

Det verkar som att produktiviteten stannat av här lite grann, här i Folkets distributionskanal, den fria journalistikens sista utpost, samtidsrealismens levrande blodådra... Helt enkelt Fittkartellen, rikets minst väldoftande blogg.
Sådant kan vi ju givetvis inte se positivt på, produktionen kan inte sakta ner, kapitalismen och dess krav väntar inte på någon.
Jag har en hög tarvliga ursäkter för frånvaron av inlägg på det här stället att komma med, men det känns som om det skulle underminera den kängmässiga imagen vi byggt upp här. Fittkartellen är någonting vi byggt med våra såriga händer, smuggelvodka och missnöjet - samtidens främsta murbruk såhär i bloggvärlden.

Jag har under den senaste tiden utan given anledning läst en helvetes massa politikbloggar. Förutom ett smärtande bröst och ett ganska påtagligt illamående har jag funnit att ingenting fungerar. Jag släpade min 18-åriga näsa genom scrollmeter efter scrollmeter av kommunistpropaganda på en blogg som var så röd att den nästan övergick i blodnyanserad brun. För att undvika att utveckla en påträngande fetish för hammare och skäror tänkte jag väga upp det hela genom att leta rätt på några riktigt grisiga högertomtar. Så efter att ha läst lika mycket plågande ark av profitens korståg, nationalromantik och även här hat mot lite av varje, kände jag att poängen var klargjord.

Politik är för idioter, ingenting fungerar och alla försök att systematisera en sådan kollektiv idiot som Människan är dödfödda redan från början. Den enda sorts politik som jag anser kan tillämpas i vår bistra samtid skulle vara den variant vi kör här på FK - en trögflytande gryta av misantropi, kväljningsretorik och skitförbannadhet. Det fungerar. I alla fall slår det rätt bra, på samma sätt som alla andra populistiska fågelbon som får fäste i vårt ledbrutna land.
Fittkartellen överväger att ställa upp i samtliga val och sprida den här reumatiska dyngan på en högre nivå. Vi kanske skulle platsa bland alla kostymnazister och domedagsprofeter som vi låter skuldsätta oss från sina fåtöljer. Vi har åtminstone lika missgynnsamma intentioner.

Sympatier och feedback tas tacksamt emot i kommentarfältet!


MP

Idag tog jag helt frivilligt en promenad ut i semi-slasket och matade änder med mögligt bröd. Nog om det. På vägen hem köpte jag tre Tia-lotter och en liter tranbärsjuice, mest för att jag är en impulsiv människa som gör konstant konstiga val i livet for the sake of it.
Guess what, Captain Improbable? Jag vann ingenting på någon av lotterna, så det var 30 spänn åt helvete. Skitliv.
Nåja, tranbärsjuicen var i alla fall sur och jävlig, så jag fick ju ut någonting av dagen till slut i alla fall.

Den här dagen gick i kvalitetsunderhållningens och kvantitetsbloggandets tecken känner jag.

Laterz,
MP

Med ett halvslutet öga i statistiken finner jag till min stora förvåning att allt fler folk verkar hitta hit, längs ner i de mörka katakomberna av bloggvärldens källare - vår högst artistiska blogg.

Fittkartellen är officiellt smickrad.

Det är min stora förhoppning att dessa läsare är av den skarpare karaktären, så att dessa bokstäver, ord och brutala aforismer inte landar hand på käft i huvudet på läsaren. Men, som sig alltid faller naturligt i den här jävla världen, är det antagligen en hög analyslösa fittor som hittat hit. Never the less, all publicitet är bra publicitet i tider och omständigheter som dessa. Därför langar vi vår fetaste respekt och alla största underbettflin mot vår nya publikgeneration: ni är speciella, varenda en av er. (Antagligen på det dåliga bidragstagande sättet.)

Imorgon dundrar ännu en vecka av kroppvätskeproduktion igång, och vi ser fram emot att sjunka längre ner i den här fina djuphavsgraven vi kallar livet. Orkar inte ens kommentera det som det ser ut nu. Orkar inte prestera, helt enkelt. Sånt man tvingas leva med, precis som med all annan klåda här i livet.

Hur som helst - du är ful och dum i huvet, bara så du vet.


Dra åt helvete,
MadrassPiraten

Godmorgon skitvärld, Piraten bakom rodret på hat-skutan såhär i ottan.

Jag vet inte ens vad jag gör uppe. Helgdagar är sådana där värdelösa skitdagar av synnerligen komplex natur. Låt mig förklara: Till att börja med är man ju ledig, alltså temporärt befriad från den gjutjärnsdoftande obligation vi populärt kallar Skolgång. Man behöver inte passa någon tid eller vara på någon speciell plats en lördag som denna, vilket såklart är ett steg i rätt riktning. Men, detta för med sig att dagen utan eget initiativ helt saknar syfte och blir därmed ännu ett varv runt jordaxeln utan att ett skit som spelar roll har uträttats. Såvida man inte själv tar tag i problemet såklart, men vad fan spelar det för roll? Inte så att någonting vi gör spelar roll, världsaltet vill ju inte veta av oss och tiden har sin gång oavsett vad en tjurskalle som jag själv kan tänkas hitta på för jävelskap.

Nåväl, såhär i gråzonen mellan frukost och lunch hade jag tänkt att klämma fram lite lösryckt hets mot en grupp jag djupt föraktar här i samhället: de populistiska gigantbloggarna.
Storbloggarna är viderliga maskinister av en populism som enklast uttryckt luktar bajs. Här talar vi om gemene man eller kvinna utan särskilda personliga kvalitéer, som startat en blogg och på grund av ihärdigt slit, kontinuerlig hype och tvångsmässig onani fått den att bli stor. Det värsta är att det inte står någonting intressant, aldrig, aldrig någonsin. Det fina är dock att den genomsnittlige bloggläsaren är en idiot som inte klarar av att läsa meningar som innehåller kommatecken eller ord som är längre än 7 bokstäver. Än mindre metaforer, seugma, ironi eller sarkasm, och de saknar helt förmågan att kritiskt tolka vad de läser. Denna typ av cyber-drone i kombination med lättläst dynga om mat och kläder skrivet av en komplett främling bildar en maskin som genererar fett med cash i den ena av de två parternas plånböcker.

Vad jag efterlyser är kvalitativ, inte kvantitativ, läsning och bloggande på internet. Faktum är att jag är beredd att påstå att denna text aldrig kommer nå ut till den typ av läsare jag ovan beskrivit, helt enkelt för att jag använt fler ord än de själva gör per dag, varav de kan stava till ungefär hälften. Det är ungefär som barnlåset på Lacknafta-korken, nivån av intelligens är vad som avgör om man får tillgång till innehållet eller inte.

På tal om Lacknafta är jag jävligt törstig, ska försöka resa mig ur den här soffan snart och ta tag i det. Antingen det, eller så väntar jag bara in uttorkningen och sedermera döden. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu.


Tillsvidare,
MP

Ett inlägg skrivet av en ensam tonårskille utan framtid eller kvinna.

Att vara ensam är en konstform. Att vara ledsen är en konstform. Att vara arg är en konstform. Jag är en multikonstnär som bemästrar alla dessa, förutom kubismen.

Jag testar nya saker varje dag, utmanar mig själv genom att bryta nya mönster och ta nya vägar. Nu testar jag till exempel att använda radbrytningar mer än vad som är sunt för en liten bög.

Musik, det är bra saker. Utan musik vore jag bara en förbannad kille som folk skulle se snett på, nu gör folk det ändå men det är för att jag bor på ett ställe där många är från Sydostasien.

Kvinnor, det är dåliga saker. Om jag skulle behöva välja mellan en kvinna och en hund skulle jag ta kvinnan, för den kan man styra genom våld och handgemäng.

Våld, det är bra.

Yours truly, Mansgrisen.

hahahahaha.

Jävla skitliv.

Asfint väder, asfin temperatur, asfin skola, asfina lärare, asbra system. Ta ett liv och hör sen.
Mörkret faller liksom lusten att leva under ett system där allt och alla suger kuk för att klättra uppåt på trappen, den eviga jävla skit trappen.
Orkar inte klättra idag, tänker simma lugnt på mitt trappsteg och festa lite med det som man orkar, själplågeri i form av meditation på en brinnande sten i skogens djup.
Det är där, bland liken av dem jag över åren dödat, man kan finna frid, en plats bortom tid och rum och fittiga jävla skitmänniskor.
Skjut först eller bli skjuten asbra filosofi att bygga ett samhälle på, ska iväg och döda någon nu.

Ja, det var jag som brände ner huset i office space, inte Milton.

ÅngestDistributören.

Jag är väl inte den första att påstå att den här dagen inleddes på sämsta möjliga sätt: uppvaknandet.

Dagen kan snabbt summeras i följande substantiv: sura uppstötningar, skuldkänslor och missnöje. En vistelse på Bergska skolan är en viderlig upplevelse av den extrema graden, även om den just idag bara varade mellan 08 och 11. Finns egentligen inte så mycket att säga om denna avslutning på en vecka lika grå och eksemmässig som alla innan den.

Jag har länge funderat på att gräva ner mig i marken för att slippa stöta på fler idioter här i världen. Jag överväger som det ser ut nu att genomföra min idé, efter snön har försvunnit och tjälen blivit lite lättare att gräva i. Där ska jag sedan bygga ett litet perverst system av rörpost genom vilket jag ska distrubera hat och hets till världen ovan ytan. Med lite tur kanske jag tar hem stora innovationspriset på nästa Misantrop-mässa, för min gränslösa uppoffring, avsmak och skitförbannadhet gentemot den värld som på inga vägar uppskattar min existens.

Mer än såhär orkar jag inte utan en kopp kaffe, vilket jag ska göra till mitt nästa åtagande i livet. Givetvis får jag göra det själv.


Pillesnopp i komposten!
M.P

Ytterligare en dag har spenderats med att lida av återkommande ångestattacker på pinans högborg - Bergska Skolan. För att göra vår ungdomars vistelse så trevlig som möjligt så kombineras tidiga morgonar, ointressanta ämnen med en skolmat som närmast skulle liknas vid en uppspydd hårboll från allehanda katt marinerad i gyttja. Potatisbullar bjöds det på idag. Vem fan kom på att stekt potatismos vore gott? Vem fan tror att skolbarn tycker enbart stekt potatismos är en fullständig måltid? Allt jävla tjat om kostcirkeln är inte särskilt befogat då vi elever får tomma kolhydrater intryckta i käften efter att skolans mattanter bänt upp våra käftar med kofot. Det finns självklart alternativ, barkbröd med diverse smält smör att doppa detta härliga kulinariska underverk i. Nä fy fan.

Något som gör mig på bättre humör är dessa kulturberikare som kommer hit från diverse länder runt mellanöstern och bestämmer sig för att vi svenskar äter för lite pizza. Dessa gör ofta min dag någon gång i veckan, i alla fall då det inte är hår i maten jag beställt för mina surt förvärvade pengar. Att dessa sedan tar ut ett hutlöst överpris gör mig lite förbannad och känner mig nästan överkörd. Mina svenska rättigheter ska innebära att jag betalar det pris jag tycker själv är rimligt, i detta fall ungefär 40 kronor.

Annars så gör sig körkortshetsen påmind även en dag som denna. Som ungdom runt 18 år så handlar allt och inget om körkortet. Har man inget körkort får man ingen fitta och får man ingen fitta är man homosexuell eller misslyckad. Är man homosexuell är man glad ändå, är man misslyckad så vill man dö. Jag har inte körkort.

Yours truly, Mansgrisen.

Kära dagboksjävelfan,

Denna dag inleddes med samma stora avsmak som vanligt. Varje dag i veckan har sin egen unika fulhet, och torsdagens egenskap är avsaknandet av syfte som endast överträffas av söndagen. Då jag är obligerad att släpa mig till min respektive anstalt för lärande måndag-fredag, så har man valt att berika min torsdag med en enda lektion, som ligger mitt på dagen, och som om detta inte var nog är lektionen i fråga Svenska C - höjden av stimulans och underhållning. Vad som alltså måste göras, för att ha sina knäskålar i behåll, är att gå upp senare än vanligt utan att för den sakens skull kalla det en sovmorgon och vistas i ett ställe man hatar i cirka 1,5 timme, för att sedan bli ledig igen. Lägg därtill det faktum att det är omöjligt att samåka med någon när man börjar så sent, plus att den sura horan känd som Moder Natur begåvat Sverige med ett 3 m djupt lager av snö, permafrost och finanskris såhär års. Kort sagt består dagens helvete av att behöva genomlida en rad svidande kval för någonting man värderar lägre än den där hårklumpen som bildas i duschbrunnen. Som dessutom varar kortare än en genomsnittlig film, vilket innebär att man bara hinner dig och sucka några gånger, eventuellt slå i foten i någonting hårt, innan man måste hem samma väg som man kom och under samma veneriska smärta.

Nu till någonting helt annat!

För att förstärka den här patologiska krigsföringen på gemene man, och om möjligt sprida ännu mer digitalt lungsot, har Fittkartellen rekryterat ännu en skitförbannad vildhjärna till sitt team: herr ÅngestDistributören från de djupa skogarna i norr. Han har lång erfarenhet av tjäle och kollektiv rännskita, och tros därför med sin infernaliska spetskompetens inom allt som har med cynism att göra kunna tillföra ett och annat kilo bajs i vår arsenal här på bloggen.
Han kommer att premiärskriva ett par sjuka rader här någon gång efter solen har gått ner (han får nämligen sin inspiration när hans fingertoppar är förfrusna och han ej längre kan se ut genom sitt fönster).

Tills vidare önskar jag whom it may concern en medioker afton!
MadrassPiraten

Så här framåt småtimmarna så har jag inget speciellt för mig, därför tänkte jag dela med mig av en misslyckad dejt jag hade för några år sedan. Innan jag börjar min historia så vill jag klargöra att allt är utrett med alla inblandade. Det var så här i alla fall:

En varm sommardag när jag var 12 och låg på stranden så fick jag ett sms om inbjudan till en fest. Det var första sommarlovet på högstadiet och jag hade precis börjat med dessa förjävliga drogerna. Jag svarade i alla fall ja till inbjudan och begav mig hemåt för att skaffa mig lite alkohol. Min polare Gurras farsa brukade aldrig vara svår med att fixa lite alkohol till oss grabbar så jag kom nöjt därifrån med tre flaskor vodka. Precis innan jag åkte till lokalen bad jag min mamma hjälpa mig med att färga mitt hår, med sådan här färg på flaska i olika coola, starka färger. För dagen fick det bli en starkt neongrön färg som gav mitt spretiga hår en ny dimension.

När jag väl kom dit med två av mina kompisar insåg jag att den här festen var för de något äldre människorna i vår lilla stad, men jag var inte blyg och satte mig genast i soffan med en grogg. Snart känner jag att en blond puma strax över 20 spanar in mig, jag låter det gå och tänker på annat. Senare under kvällen så börjar vi dock diskutera, hon öser komplimanger över mig och säger att mitt neonfärgade hår får mig att se sexigt maskulin ut. Jag förstår inte vad det betyder men är självklart glad över att jag är sexig. Vi pratar allt mer och det visar sig att vi har flera gemensamma intressen, bland annat hockeykort och legobyggande. Hon bjuder över mig på en kväll med Pokémonfilmer och glasstårta, jag är inte sen att tacka ja. Jag går snart hem då jag måste vara hemma vid 21.30 och vill inte åka på utegångsförbud.

Dagen därpå vaknar jag och blir genast glad då jag tänker på vad kvällen ska bjuda på. Dagen går och jag kan knappt tänka på annat. Vid 17.00 möts vi och jag blir genast glad av att se henne. Vi tar en promenad och pratar, mestadels fortsättningar på gårdagens samtalsämnen. Hon lovar mig att visa ett ovanligt, signerat hockeykort på Mats Sundin när jag kommer fram. Jag blir glad och ökar steglängden för att vi snabbare ska komma fram. Väl framme så har jag blivit lite kissnödig och bestämmer mig därför för att gå på toa. Toalettbesöket går smidigt utan problem men det är när jag kliver ut från toaletten dejten tar en vändning. Jag får syn på hennes legosamling och kan inte slita mig från den. Jag får henne att börja bygga med mig och det blir snabbt en tävling. Hennes ringa kunskaper är dock ingenting mot mig, jag har ju tränat i sju år och vann även legotävlingen på mellanstadiet två gånger! Min dejt tröttnar snabbt men jag kan inte slita mig från legot, det måste gått snart tre timmar när jag fått ihop en enorm borg med en vaktstyrka, alla likadant klädda. Fatta hur svårt det är! Jag hade även kompletterat min borg med en egenbyggd flygplats och fem flygplan.

Då tröttnar min dejt. Hon börjar skrika om att hon har tjatat på mig om att kolla film och äta den där jävla glasstårtan, som nu har smält. Jag måste varit som i trans för jag har inte uppfattat något av detta. Hon slår sönder mina mästerverk. Mansgrisen, 12 år, går bärsärk. Mina 78 kilo fördelat på 154 centimeter gjorde att striden snabbt var slut och att kvinnan snabbt var fasttejpad vid en köksstol. Jag bestämmer mig för att bege mig hemåt och lämna henne där. Jag tar en sista titt på förödelsen som hon skapat, mina byggen, de var ju mästerliga... Med en suck går jag ut ur lägenheten för att inse att jag kommer komma hem för sent! Jag springer hemåt men det är för sent. När jag kommer hem så väntar där en ilsken far som beordrar upp mig på rummet. Dagen efter vaknar jag av att någon knackar på dörren till mitt rum. Där står polisen. De frågar ut mig angående en eventuell misshandel, jag ställer mig helt oförstående till detta, ofta en 12-åring kan misshandla en fullvuxen kvinna bara så där? När polisen gått igen så kommer min far upp på rummet, han ger besked om att utegångsförbudet är i tre veckor. Jag faller och faller, tre veckor på sommarlovet!? Helvete. När han gått ut ur mitt rum sätter jag på lite Markoolio på volym 23 för att få ut min ilska och trösta mig.

Det var den historian, konstig dejt va?

Yours truly, Mansgrisen

Var ligger landet där man töjer analerna?

Om du frågar mig är svaret på denna fråga, denna förvansking av en folkkär gammal sång, helt enkelt "look around".
Du, min gode herre eller dam, lever mitt i den mentala våldtäktsmaskin som systematiskt våldsför sig på din hjärna. Landet Sverige är en välfärdsstat om man ser till det fysiska levernet och den ekonomiska folkhälsan, samt en massa annat populistiskt dravel om eko-driving och max-taxa på dagis, et cetera.
Men hur är det med den psykiska välfärden? Hur är det med individens poetiska levnadsstandard? Någonstans i Det Stora Gapets glupska tuggningsprocess glömdes den lilla människan bort, konstnären och poeten rationaliserades bort under betong och metall. Betong och metall som lemlästar naturen och jorden, och kväver den vilda grönskan, glädjen, som en gång kunde frodats där.

Du är ett offer, kära läsare: du är en fånge. Du är en fånge i en labyrint du inte kan överblicka, kontrollerad av en konspiratorisk och föraktfull kraft som styrs av sin egen blodlust och sadism. Din själ är bunden runt ett ruttet träd medan Begärets korpar frossar på dina ögonsafter, rabiesbesmittade grizzlysorkar sliter köttet från dina ben och din förmultnande lekamen skändas av kortväxta fillippinare. Bildligt talat, så klart.

I brist på annat att distrahera mitt sinne med, och temporärt glömma smärtan i själen, skall jag nu dra täcket över huvudet och låta mitt hemtrevliga mörker omsluta mig fullständigt. Omvärlden har fått sin beskärda del av mitt lidande för det här dygnet, och då Farbror Slips tvingar mig att gå till läroverket imorgon verkar det som att jag dessutom tvingas försöka klämma in lite sömn under natten. Får se hur det blir med det, jag har en del Svarta Tankar™ att avhandla först. Kanske blundar ett par kvartar framåt småtimmarna, det återstår att se.

God fortsättning på hela skiten!


Vid rodret:
MadrassPiraten, trött och tvärförbannad