Milstolpe
Skeppet Livet har än en gång gått på grund, medan tidens gång skenar fram genom världskosmos och dumpar små paket af ångest längs vägen med varje andetag.
Denna gång har vi strandat vid ännu en gyttjeböld i vår högaktade skolgång. Vi trodde att årskurs 3 skulle bli soft, trivsam, att den åtminstone skulle bli lidlig. Tji fick vi, i vanlig ordning.
Just nu känns det som om Skeppet Livet flankeras från samtliga tänkbara fronter, av en mäktig allians av diverse skolämnen. Om jag ska tala för mig själv vill jag även tillägga den psykiska pressen de flesta unga män genomgår - skaffa körkort, annars krymper din penis.
Nej fan, i nuläget finns inget hopp för osvärtad utandningsluft. Klockan tickar, livet rinner iväg och motvinden tilltar till full orkan, medan en arm själ desperat försöker klamra sig fast vid det sista man tror sig kunna lita på här i världen. Eftersom Fittkartellen är en intellektuell verksamhet som söker uttrycka sitt missnöje under civiliserade former har vi instämmigt beslutat att inte göra någonting åt detta, utan låta smärtan blomma ut i all sin prakt och sedan bli martyrer i lingvistikens och bloggsveriges heliga namn. Det blir ju ändå helt ok läsning utav det hela. En eloge till alla er som plikttroget tittar in på vår blogg lite då och då, ert intresse befläckar mitt ansikte med en klädsamt röd färg och får mitt dampknä att hoppa lite extra i ensamma stunder.
Man skulle väl kunna säga att det är kört med livet, så att säga. Våra ungdomsår rinner iväg som vatten mot kosters klippor, det finns ingenting vi kan göra för att spara några droppar tills ljusare dagar, och för varje andetag torkar klippblocken ännu mer. Till slut finns inga nyckfulla skratt, inga sprudlande leenden och ingen glödande sexualdrift kvar - snart finns bara Öknen.
För övrigt är jag så förbannad jävla uttråkad just nu, under De Värdelösa Timmarna, så jag funderar på att gå och lägga mig tidigare än vanligt, så jag kan tänka lite extra på vad jag åtrår i livet och varför jag aldrig kommer nå det. Mina små kaskader av självömkan blir så festliga när de förstärks av ännu mer tidsresurser och den allmänna sinnesfrid som infinner sig när man är sådär brutalt jävla uttråkad.
Nej, nu ska jag tammefan krypa ner i sängen och skrika mig utmattad mot kudden. Jag är inte ens lite sömnig.
MP
Denna gång har vi strandat vid ännu en gyttjeböld i vår högaktade skolgång. Vi trodde att årskurs 3 skulle bli soft, trivsam, att den åtminstone skulle bli lidlig. Tji fick vi, i vanlig ordning.
Just nu känns det som om Skeppet Livet flankeras från samtliga tänkbara fronter, av en mäktig allians av diverse skolämnen. Om jag ska tala för mig själv vill jag även tillägga den psykiska pressen de flesta unga män genomgår - skaffa körkort, annars krymper din penis.
Nej fan, i nuläget finns inget hopp för osvärtad utandningsluft. Klockan tickar, livet rinner iväg och motvinden tilltar till full orkan, medan en arm själ desperat försöker klamra sig fast vid det sista man tror sig kunna lita på här i världen. Eftersom Fittkartellen är en intellektuell verksamhet som söker uttrycka sitt missnöje under civiliserade former har vi instämmigt beslutat att inte göra någonting åt detta, utan låta smärtan blomma ut i all sin prakt och sedan bli martyrer i lingvistikens och bloggsveriges heliga namn. Det blir ju ändå helt ok läsning utav det hela. En eloge till alla er som plikttroget tittar in på vår blogg lite då och då, ert intresse befläckar mitt ansikte med en klädsamt röd färg och får mitt dampknä att hoppa lite extra i ensamma stunder.
Man skulle väl kunna säga att det är kört med livet, så att säga. Våra ungdomsår rinner iväg som vatten mot kosters klippor, det finns ingenting vi kan göra för att spara några droppar tills ljusare dagar, och för varje andetag torkar klippblocken ännu mer. Till slut finns inga nyckfulla skratt, inga sprudlande leenden och ingen glödande sexualdrift kvar - snart finns bara Öknen.
För övrigt är jag så förbannad jävla uttråkad just nu, under De Värdelösa Timmarna, så jag funderar på att gå och lägga mig tidigare än vanligt, så jag kan tänka lite extra på vad jag åtrår i livet och varför jag aldrig kommer nå det. Mina små kaskader av självömkan blir så festliga när de förstärks av ännu mer tidsresurser och den allmänna sinnesfrid som infinner sig när man är sådär brutalt jävla uttråkad.
Nej, nu ska jag tammefan krypa ner i sängen och skrika mig utmattad mot kudden. Jag är inte ens lite sömnig.
MP
Kommentarer
Trackback
