Vrede och ångest en onsdagskväll
Att bli lärare är ingen konst, det handlar bara om att kombinera en slags sadism med att sakna social kompetens samt tidsuppfattning. Ja, jag har ett stundande prov och ja, jag vill inte göra det. Vem fan är naiv att tro att elever som spenderar sina sista år i skolan går in för allt helhjärtat och även tro att just deras ämne är det mest intressanta som finns. Även då kompetens saknas inom den Svenska Lärarkåren™ så fylls lektionerna av prat om saker som dessa lärare egentligen inte kan någonting om. Varför skulle jag respektera en lärare som har mindre koll på saker än vad jag har? Att lärarna inte heller har någon koll på vad vi elever kan eller inte gör mig även det förbannad, som allt annat. Att sitta och behöva göra saker som jag kunnat sedan jag var 13 gör mig knappast bättre inom insert-ämne.
Helvete.
Sedan så har vi slutklämmen som innebär att om man inte skulle ta skolan på absolut högsta allvar så kommer det tillbaka i framtiden, systemet är så vackert uppbyggt att oavsett vad man har planer på att bli i framtiden så är det självklart att ha högsta betyg i ämnen, oavsett om de råkar vara så onödiga som estetisk verksamhet. Estetisk verksamhet är för övrigt ett ämne som enbart bygger på talang och det enda ämnet jag aldrig hört att någon kan få hyfsade betyg i för att man försöker. Antingen kan man sjunga/dansa/rita kukar eller läsa högläsning, eller så kan man inte. Idrott är även det ett ämne som egentligen bygger på talang, fysisk sådan. Där har vi dock skillnaden att i idrott kan man uppnå högt betyg genom att plugga som en gris på det enda teoretiska provet man har under tre år samt göra sitt absolut bästa.
Nu blev det massor osammanhängande och otrevliga funderingar från:
Yours truly, Mansgrisen
